Nathalie – Trebarnsmamma, fru, matte och fotograf

Var hos barnmorskan tisdag den 7 september.

Kände mig nere på botten, grät hela tiden, hade inte sovit på länge och mådde illa konstant. Låg bara i sängen och orkade inte prata med någon.

Hos barnmorskan bröt jag ihop och hon frågade om jag ville att hon skulle skicka en remiss för att se om snittet kunde tideläggas, det ville jag.

Inte mått såhär dåligt i slutet med någon av barnen men varje dag känns som en vecka eftersom jag inte kan sova. Mår så illa hela tiden och bor i sängen och bara gråter.

Min Bm förberedde mig på att jag inte skulle räkna med det för det var inte alls säkert att de skulle tidelägga det.

Jag pratade med Erik och sa att vi inte ska räkna med att vi får ett tidigare snitt. Om det blir så blir det nog bara en -2 dagar innan men troligtvis inte ens det.

Jag började må ännu sämre och blev ännu deppigare.

Den 8 september 13.44 ringde det från BB Stockholm och jag var bombsäker på att de skulle säga att de tyvärr inte kunde tidelägga det. Istället frågar hon ”skulle ni kunna komma imorgon ?” Jag blir helt paff och frågar ”för kejsarsnitt?” Hon svarar ja och jag började storgråta och säger ”det är glädjetårar” Här kan man ju säga att det var som att mitt vatten gick för om mindre än ett dygn så ska vi få träffa dig. Lilla L som ligger och sparkar i min mage.

Andrenalinet pumpar och jag börjar toksvettas. Kan inte förstå… Hände detta precis?

Går ut till Erik och storgråter. Han gissar att de nekat att tidelägga snittet men jag får fram. Vi har fått snitt-tid imorgon ? Imorgon får vi träffa bebis. Erik blir så chockad ”jag har inte städat, jag skulle ju tvätta kaklet i helgen och bilstolen är inte fast” ? Så det är ungefär som vattnet gått för min första förlossning höll på i 3 dygn och nu ska vi få barn imorgon. Detta är så sjukt!

Erik skjutsade mig så jag hann ta blodproverna som ska tas senast dagen innan.

Nu ligger jag och är så taggad och peppad. Imorgon är denna gravidresa slut och får bebisgosa ? Detta är så sjukt. Kan verkligen inte förstå ?

Sov inte ett dugg under natten…  Började fasta vid 00 och drack vatten fram till 05. Tog ett bad vid 04 på natten för då gav jag upp sömnen. Mådde sååå illa, fick inte ta min illamående medicin som hjälp mig att ta igenom min Hyperemesis. Nu fick jag inte äta eller ta medicinen.

Vid 06 var det så illa så Erik fick ringa och berätta läget och då sa de att jag fick ta en tablett. Det gjorde att jag klarade bilresan utan att spy. När vi kom fram vid 07 fick vi veta att vi fick den andra snitt-tiden. Jag mådde så otroligt dålig här så jag bara försökte fokusera på att inte spy, andas…

Dags för coronatest… Detta för mig är värre än hela snittet ? Där började jag spy… Då gick det inte längre. Men det gick bra och det var negativt.

Det känns som vi var i det lilla rummet hur länge som helst. Illamåendet blev bara värre och värre och sedan såklart förväntansfull och nevös. Varje minut kändes som en timme. Läkaren som skulle operera kom in och berättade att de inte gör planerade snitt såhär tidigt oftast (37+4) och vi skulle förbereda oss på att bebis skulle kunna komma ut och ha svårt med tex andning. Här blev jag så nervös. Största skräcken är att bli separerade direkt. Min största önskan är ett lika fint snitt som med Liam och att bebis mår bra.

Vi fick sedan våra operationskläder och rullades upp mot snittet. Precis innan snittet förvarnades vi igen om att bebis kanske kommer må lite dåligt men då står en barnläkare redo. Erik kommer få följa med bebisen. Jag fick även lite panik här.

Inne på snittet var det massor av underbara människor. Fick frågan om jag hade några frågor och då började jag gråta och sa ”det enda jag är orolig för är att bebis inte ska må bra när den kommer ut”. De lugnade mig och sa att de har kontroll och att alla är redo om det skulle vara något. Ett helt fantastiskt team var det och det var kanske 10st i rummet (kan ha helt fel) kunde inte önskat mig något annorlunda. De fick mig lugnare. Ryggmärgsbedövningen sattes, skynket sattes upp, kateter sattes och de började testa om bedövningen tagit. De känns som att kroppen somnar, man känner lite rörelse men ingen smärta. De testar med kallt för känner man inte kyla så känner man inte smärta, de nöp även men jag kände ingenting.

Erik satt vid mitt huvud hela tiden. Hade även världens härligaste tjej som skötte allt med mitt blodtryck och sprutade in lite allt möjligt i min hand för att jag skulle må så bra som möjligt.

Operationen började och snabbt så hör vi bebisskrik och jag börjar då gråta. Exakt som under Liams snitt så kom ännu en bebis ut och skrek direkt. Kände sån otrolig tacksamhet! Runt kommer en barnmorska och visar upp vad det är för kön ”åh det är en tjej, det blev en Livy”. Jag som kärat ner mig så i namnet och där kom hon min älskade unge. Upp på mitt bröst fick jag den kladdigaste och blodigaste lilla bebisen. Hon låg så nära mitt ansikte så jag såg knappt hur hon såg ut men hon blev lugn direkt när hon kom till mig. Det är en sån sjuk häftig känsla att få se och få upp sitt barn sådär för första gången. Erik fick klippa navelsträngen och det var bara så perfekt. Så medan de höll på och sydde ihop mig så fick jag ha Livy på mitt bröst.

Livy kom 10.44 den 9/9

Hon vägde 3470gram och var 50cm lång

L föddes i vecka 37+4 (16 dagar innan bf).

Den 25 september var hennes beräknade födelsedatum.

Exakt som vid mitt förra snitt blev jag väldigt skakig och fick någon medicin mot det men det gjorde att mitt blodtryck sjönk så då fick Erik ta Livy (det var det enda obehagliga under snittet att det kändes som jag verkligen höll på att svimma/försvinna någon sekund) men hon som skötte allting med det löste det snabbt så fort jag berättade.

När snittet var klart tackade både jag och Erik alla för ett superfint snitt sedan var det dags att rulla till uppvaket. Där kollas blodtryck osv och man får rulla därifrån när man kan röra på fötterna och benen igen. På uppvaket började Livy amma direkt och det var så mysigt. Här skakade jag fortfarande en del. Fick en värmefilt på mig.

Efter uppvaket rullade vi in till eftervården där vi fick vårt mysiga rum. Där fick vi den berömda brickan med mackor och lite cider.

Där började myset! Jag kunde ställa mig upp samma dag vilket var så skönt. Dock hade jag lite lågt blodtryck så vi behöll katetern till kl 06 morgonen efter. Blodtrycket var fortfarande lite lågt och jag var yr.

Livy (Livan) som vi kallar henne mådde hur bra som helst hela tiden och amningen fungerade toppen.

Vi blev sedan flyttade till BB hotellet för de behövde vårt rum och där var det också mysigt.

Så vi blev kvar två dygn och sedan fick vi åka hem ❤️ Så mysig bebisbubbla och jag kunde inte önskat något annorlunda.

Vi hade inte berättat något för barnen utan de trodde bara att pappa jobbade och att de fick sova hos mormor. Erik släppte av mig och Livy hemma och hämtade hem Leah och Liam.

De blev så chockade när de kom hem och de hade ett helt fantastiskt första möte.

Nu är Livy 8 dagar och vi är fortfarande i vår bebisbubbla, amningen fungerar och allt är bara så otroligt mysigt. Vill bara stanna tiden och fortsätta njuta. Älskar detta och är så tacksam!

Mitt mående just nu 8 dagar efter snittet. Illamåendet försvann direkt, så sjukt det här med Hyperemesis… min kropp verkar inte tåla tjejbebisar men vet att flera fått pojkar och haft det så det verkar vara individuellt. Jag hämtade barnen på skola och förskola 6dagar efter snittet och gick då första promenaden. Har fortfarande ont men det är absolut hanterbart och det har det varit hela tiden. Jag tycker att detta kejsarsnitt gjort mindre ont men såklart inte smärtfritt.