Varför panikgråt?

Jag vet att jag har skrivit tidigare om att man lever så mycket i nuet när man har småbarn. På både gott och ont. Nu har Leah sovit dåligt under en tid och det tar på mig och Erik. Hon vaknar ofta och mitt i natten vaknar hon och panikskriker. Det skär i mitt hjärta och även i huvudet. 

Det jag menar med att vi lever i nuet är att det känns som att hon alltid kommer att sova såhär dåligt (och vi också). 

Inatt gav vi henne alvedon för det kändes som att hon hade ont någonstans. Så jobbigt att inte förstå vart. Är det tänder på g? Är det magen som bråkar? Nattskräck? Eller är detta en fas? 

Oavsett varför hon är ledsen så år det jobbigt att någonting inte är bra. Innerst inne vet jag att det inte kommer att vara såhär för alltid men i den onda cirkeln så känns det tufft. 
 Just nu sover hon.