Vi befinner oss nu i vecka 25 (24+3) igår var det dags för ett besök hos barnmorskan. Det kändes som det var jättelängesen jag var där.
Allting såg toppenbra ut. Vi lyssnade på hjärtljuden och mätte magen. Magen växer som den ska, mitt järn, socker och urinprov var bra. Hade 135/70 i blodtryck denna gång. Har alltid haft superlågt blodtryck när jag inte är gravid och även mina andra graviditeter. Jag är ofta. yr men inte denna graviditet, vilket har varit skönt.
Jag berättade att jag haft en bra helg, sen så kom tårarna när jag berättade att jag varit på min sons fotboll. De bara fortsatte komma och jag klämde ur mig ”gravidhormoner” mellan snyftningarna.
Jag sa även att det känns som jag stängt av vissa känslor och bara gillar läget att vara sängliggandes men när jag kunde vara ute och speciellt komma iväg så känns det nästan jobbigare nu. Hur mycket jag missat osv. Jag har mått bra psykiskt men haft enstaka dippar och speciellt när det hänt något så har jag tagit det hårdare. Det är som att jag ännu mer insett att det inte är normalt (även om jag vetat det innan). Tänk att vissa får må bra hela graviditeten och vissa innebär det en kamp på massor av olika sätt.
Jag har världens bästa och förstående barnmorska! Hon sa att hon är förvånad hur bra jag mått psykiskt hela tiden och det kan jag säga att jag också är.
Det känns säkert lite extra jobbigt nu under sommaren också. Barnen ska vara hemma i 8 veckor och jag hoppas att mitt mående kommer vara lite bättre och att jag kan vara med och ge dem fina sommarminnen. Snälla snälla snälla låt mig få må bättre än vad jag gjort! Detta är min sista graviditet och jag har njutit kanske 3 dagar under denna graviditet sedan den här Hyperemisis karusellen drog igång.
Saknar att vara den där roliga, spralliga mamman men jag försöker att inte lägga så mycket tankar där för då blir jag ledsen. Det som känns bättre är att jag iallafall kan sitta upp mera och vara med vid tex middagar osv. Jag kan säkert spela lite spel, måla och pyssla med barnen. Jag känner mig iallafall väldigt tacksam att det inte är så lång tid kvar. Vi änglar så efter den lilla bebisen nu!
Vi pratade även om det planerade snittet. Vet inte om det kallas för remiss men jag har en kämpig förlossning med Leah i bagaget, Liam blev planerat snitt så nu skickade vi iväg info/ansökan till BB om snittet. Jag vet flera med Hyperemisis som fått beviljat snitt lite tidigare så jag hoppas på det. Så nu håller vi tummarna att vi bebis får komma ut lite tidigare
Liam var en normal graviditet så där blev snittet i vecka 39. Hoppas på att det blir någon vecka till tidigare. Vet att min Hyperemisis blev sämre med Leah i slutet av graviditeten så hoppas att det inte blir så denna gång.
