Den där klumpen i magen
Vi är påväg hem från fjällen… mot Stockholm. Känner mig tom och ledsen efter gårdagens händelse. Vet knappt ut eller in och har inget sug efter att blogga idag.
Alla skriver att man ska leva på som vanligt och inte vara rädd. Varför har jag så svårt för det? Jag är rädd! Det har jag varit länge! Alla dessa hemskheter som hänt har givit mig en större och större klump i magen.
Jag är rädd för att något ska hända mina barn något, att något ska hända Erik, att något ska hända våra nära och kära något. Jag är rädd att något ska hända mig och mina barn ska bli utan sin mamma.
Jag blir så ledsen att av att känna såhär. Det känns hemskt att mina barn ska få växa upp i denna grymma värld!
Jag vill ha min familj nära och alla våra nära kära.
Hur kan det finnas så många onda människor med så mycket hat?!
Kärlek till er alla! Var rädda om er och varandra!
Bilden är tagen i Torsdags. Lyckligt ovetandes om vad som skulle hända igår…
Jag känner som dig, dessutom blir jag irriterad på dem som skriver så där ”låt inte rädslan ta över. Då vinner ondskan”. Varför får inte den känslan ta lika stor plats som modet? Rädsla är också en känsla, alla människor är ju olika och då är de ju viktigt att ALLA får vara som man är efter en sån här vidrig händelse. Jag är skiträdd, varit sedan 11/9 2001, det tänker jag ha rätten att fortsätta vara.