Det är faktiskt lite jobbigt! Leah var mammig väldigt länge och det var både jobbigt för mig och Erik. Jobbigt för att jag inte kunde duscha utan att hon blev hysterisk och jobbigt för E att hon alltid ville vara med mig och bara jag dög vid tröst. L kom ur sin ”mammiga fas” och hon tydde sig till både mig och E lika mycket. Nu är det ombytta roller…
När det bara är Leah och jag så är hon väldigt pussig och kramig mot mig men är Erik hemma så vill hon inte vara med mig. Det är bara E som gäller och det gör ont i mammahjärtat!
Igår så låg hon på Eriks bröst och jag la mig bredvid. Då började hon gråta och putta bort mig… Hon ville inte ens ha mig nära. Jag hoppas att det här är en fas och att det går över! Gravidhormonerna gör det ännu jobbigare! Jag känner mig värdelös! Jag vill att hon ska ty sig lika mycket till oss båda. Det ska inte spela någon roll vem som tröstar.
Jag tror att det kan bero på att Erik jobbat och varit borta mycket så hon är rädd att han ska försvinna. Mig tar hon lite för givet. Det känns som att jag duger när E inte är hemma.
Någon annan som har en liknande situation?
Min dotter är en riktig pappagris. Jag duger bara när vi är ensamma hemma. Så jag har det precis som du. Jag vet att hon älskar mig men ibland gör det ont i mammahjärtat.
Ja det är verkligen jobbigt men man får vara glad att man duger när hon och jag är själva 😛
Känner igen mig. Från att de föddes har alla varit ”mina” tjejer. Men när de kommit närmare 1,5 års åldern är det bara pappa som duger, bara pappa som får göra vissa saker. Ett tag var mellantjejen riktigt hysterisk då han var borta och kunde vara det i 45 minuter innan hon somnade utmattad på golvet.. :/
Åh vad jobbigt. Har det blivit bättre sen :P?