Nathalie – Trebarnsmamma, fru, matte och fotograf

Nu tänkte jag skriva om vad som hände när Leah föddes och se tillbaka ca 1,5 år i tiden och berätta min syn på det hela. Det är många kvinnor som lever i tystnad och inte vill prata om det för att det är känsligt men även lite tabubelagt ämne.

Jag hade haft en ruskigt tuff graviditet med Leah. Jag fick hyperemesis Gravidarium och det skrev jag ett inlägg om här tidigare i veckan. Då jag spytt så mycket så ville de göra ett TUL (tillväxtultraljud) på mig för att se hur stor L var. Hon beräknades väga ca 250 gram över medel… Vilket visade sig vara väldigt fel då Leah vägde ca 1 kg över medel

Leah var beräknad den 15/11-14, Den 7/11-14 gick den berömda slemproppen och sedan vid 15-16-tiden  på måndagen den 10/11-14 gick mitt vatten hemma. Jag pratade med min syster och pappa på högtalartelefonen och sa att det verkar inte hända någonting. Poff sa det ” jag tror vattnet gick nu jag måste lägga på och ringa Erik och förlossningen”.

Efter ett tag fick jag tillslut tag på Erik som körde i ilfart hem, de var inte så bråttom då värkarna kom igång ca 2 h efter vattenavgången. Det var en lång förlossning men vi hade ingen aning om vad som väntade.

Denna bild är tagen när vi skulle in på kontroll för vattenavgång och Erik var extremt uppe i varv men jag försökte lugna honom då värkarna inte hade kommit igång än.

Vi fick åka in på kontroll på BB-Stockholm pga vattenavgången. Fostervattnet var klart så vi fick åka hem. Värkarna började dock komma igång när vi var där men eftersom vi bodde nära så fick vi åka hem. Vi åkte och köpte sushi.

Efter Sushimiddagen så kom mina värkar var tredje minut och vi åkte in men blev hemskickade igen.

Jag blev inlagd på BB på tisdagskvällen. Jag vägrade bli hemskickad igen så jag gick med ordentliga värkar hemma från morgonen till ca 22 på kvällen. Erik var så otroligt viktig just under värkarbetet hemma! Jag tror inte att jag hade grejat det utan honom. Vi hade gått profylaxkurs tillsammans och det var så otroligt givande. Erik masserade, tryckte på punkter och jag använde mig även av olika andningsteknikerna som vi lärt oss (rekommenderar ALLA att gå profylax)!

Jag hade extrema värkar och täta, jag fick antibiotika pga den tidiga vattenavgången. Jag fick Eda men den hjälpte inte helt, sterila kvaddar provade men de hjälpte inte alls… Lustgasen var min bästa vän, andningen, Erik och barnmorskorna förstås!

Jag var helt öppen i 2 h men det hände ingenting och jag krystade i nästan en hel timme. Jag hade inte sovit på flera dygn och kroppen orkade inte alls kämpa längre och jag började tappa hoppet. Läkare drog en gång lätt med en sugklocka och efter två krystvärkar var Leah ute. Här var jag så lycklig att hon äntligen var ute 12/11-14 kl 18.57 så var hon ute efter allt slut. En otroligt häftig förlossning som var det häftigaste jag gjort.

Leah var frisk och vägde 4345 gram och var 52 cm lång. Jag och Erik var så otroligt lyckliga och tänkte att nu ska vi få mysa med vår dotter och få den berömda brickan. De fick tyvärr vänta…

Ungefär 20 minuter efter att L var ute så får vi veta att jag skulle åka ner på operation. Jag frågar om jag gått sönder någonting men de svarar bara lite snabbt att jag ska sys och jag får inget ordentligt svar.

Vi får åka ner på operation och Erik får hålla i Leah och de sitter vid mitt huvud. Jag fick vara vaken under operationen men fick spinalbedövning så var bedövad från magen och neråt.

Jag får senare veta att jag råkat ut för 3.4 gradens bristningsskada och vad det betydde förstod jag senare när operationen var klar och bedövningen gick ur kroppen. Den smärtan var obeskrivlig och helt klart 1000 gånger värre än att föda barn. Jag ringde på klockan och in kommer en tjej som ger mig alvedon. Alvedon mot att bli sydd med ett antal stygn på det känsligaste stället på hela kroppen fungerade inte alls. Jag ringde och grät till min mamma och pappa. Där låg jag bredvid mitt fantastiska lilla barn men det enda jag kunde fokusera på då var den satans smärtan som jag aldrig någonsin vill uppleva igen.

Mycket fokus låg på smärtan den första tiden och det är inte det man vill när man precis fått sitt första barn. Jag ville fokusera på Leah inte på mig själv men smärtan jag hade var vidrig.

Jag blev sjukskriven och Erik fick ta nästan allt ansvar över Leah. Jag ammade henne men att bära på henne kunde jag glömma på flera veckor. Att sitta, ligga på rygg eller gå var också bara att glömma!

Leah föddes på en onsdag och på söndagen fick vi åka hem. På söndagen åkte vi in igen då jag fick sådana extrema smärtor. Jag fick träffa en hemsk kvinna som tvingade upp mig i gynställning och hon drog isär för att kolla om hon såg någonting och var extremt hårdhänt (4 dagar innan hade jag alltså opererats då jag gått sönder så mycket som man iprincip kan efter en förlossning). Jag grät, skrek och bad henne sluta och tillslut sa Erik att nu fick hon sluta. Hon var fruktansvärd och riktigt otrevlig! Hon slängde ur sig att läkaren dagen efter skulle precis göra samma sak som hon precis hade gjort.

Jag grät hela vägen hem i bilen och Erik grät för hela upplevelsen var verkligen hemsk, jag grät hela natten och jag grät hela vägen till läkaren dagen efter. Jag var skräcklagen att behöva gå igenom samma kontroll som dagen innan och jag sa till Erik att jag vägrar! Erik sa att han inte skulle låta någon göra mig så illa igen!

Gaaah, nu måste jag pausa för att tårarna forsar! Denna upplevelse som den elaka sköterskan gav mig har faktiskt förstört mig lite för livet! Hon lyssnade inte på mig när jag bad henne sluta, när jag skrek av smärta så fortsatte hon. Ingen känsla alls för hur man behandlar folk och jag tappade tilliten totalt. Jag vill även påpeka att vi träffade så otroligt mycket personal på BB-Stockholm och det här var den enda jag aldrig skulle vilja träffa igen! Den här kvinnan vet jag att de även tog ett snack med då detta absolut inte var okej!

Jag såg en läkare som jag tidigare haft kontakt med som var helt fantastisk! Jag berättade vad som hänt och jag sa att jag inte ville ha någon annan än henne, jag var helt förstörd! Hon skulle se vad hon kunde göra men kom tillbaka till mig och berättade att hon tyvärr ej kunde ta mig men att hon hade en jätteduktig kvinnlig läkare som hon berättat läget för och hon skulle vara jätteförsiktig.

Jag fick som sagt inte min läkare som jag jättegärna ville ha men läkaren jag fick var helt FANTASTISK! Hon var verkligen underbar! Henne fick jag träffa ett par gånger precis tiden efter och hon tog mig på allvar och respekterade mig. Jag behövde inte alls upp i gynställning som kvinnan dagen innan tvingat upp mig i. Hon var otroligt försiktig och sa att om någonting gjorde det minsta ont så skulle hon sluta direkt.

Det negativa med förlossningsvården var att även fast jag inte mådde bra eller var läkt så var jag inte längre eftervårdens ansvar, jag fick nu söka mig till Gynakuten om jag skulle behöva hjälp. Jag förstår så klart att de har mycket att göra men att behöva söka vård på gynakuten var något jag absolut inte ville! Jag ville inte skjutsas runt, jag kände mig inte trygg att träffa flera olika läkare jag ville ha samma. Det är otroligt utlämnande situation och det kändes hemskt! Jag fick iallafall träffa läkaren ett par gången och hon hjälpte mig med sjukskrivningar osv.

Jag fick en kallelse från Urgyn där jag fick lära mig bäckenbottenövningar! Jag hade ömskat att de kallade mig ett år efter skadan för att se hur allt läkt osv. Jag känner även att jag gärna hade velat prata om saken men blev inte erbjuden samtal. Efter kejsarsnittet med vår son nu i Juli och när vi har hunnit landa så ska jag själv ta kontakt så att jag får en ordentlig kontroll! Det gäller att stå på sig. Nu när jag ser tillbaka på den första tiden med ett litet spädbarn så minns jag inte så mycket. Jag tror att den första tiden med bebis är luddig för de flesta men det jag mest kommer ihåg är att jag hade så otroligt ont! Fokus låg på smärtan.

Jag vill även skriva att jag älskade att föda barn! Det var det häftigaste jag varit med om och är tacksam för att jag fick genomgå en vaginal förlossning. Jag hade extrem otur! Denna gång blir det snitt och jag ser fram emot att njuta av en liten bebis. Jag förstår förstås att jag kommer att ha ont men jag kan känna att det är omöjligt att det gör ondare än sist!

Detta är känsligt att skriva om men jag tycker att det är otroligt viktigt att vara öppen om detta. Det finns en grupp på fb jag rekommenderar som heter Förlossningsskadad? Du är inte ensam! Jag rekommenderar verkligen denna grupp för det är just det jag vill förmedla! Om du varit med om någonting traumatiskt kring din förlossning så är det otroligt skönt att inte vara ensam!

För att läsa hela min förlossningsberättelse kan du trycka här!