Den hemska olyckan som hände i söndags

I Söndags så fick vi se en olycka ungefär 2-3 meter ifrån oss. Jag hade precis fotat två härliga barn i Ulriksdal och så satte vi oss i bilen. Jag ammade Liam och Leah satt och åt en smoothie i stolen. Jag och Erik kollar till vänster och då cyklar en äldre man in i en 10årig pojke. Pojken flög ner med huvudet i asfalten och blev medvetslös och den äldre mannen störtade på cykeln. Pappan till den tioåriga pojken tog upp sonen i famnen och ropade hans namn flera gånger i panik utan någon respons. Vi kastade oss ur bilen och var först på plats. Jag bara skrek Erik ring ambulans vilket han gjorde direkt. Det var kö till 112 så de svarade inte på direkten. Som tur var kom en kvinnlig läkare och hon hade ett otroligt lugn och så fort hon sa att hon var läkare kändes situationen bättre. Pojken vaknade till efter en minut enligt läkaren (det kändes som flera minuter tyckte vi). Pappan grät och sa att han trodde att han hade förlorat honom. Pojken tittade upp ett par gånger men nickade till många gånger och hade svårt att hålla sig vaken. Han sa att han hade svårt att se och att det kändes som en dröm. Ambulansen kom ganska så fort även fast det kändes som en evighet.

Jag försökte prata med den chockade mannen som mådde väldigt dåligt för att han kört in i pojken. Han var också skadad. Vi erbjöd oss att skjutsa honom till sjukhus eller vart han skulle men han tackade nej.

Olyckan skedde så fort! Bara några minuter innan gick jag där med Liam i famnen. Tänk om det var vi som blev påkörda och jag hade tappat Liam (den tanken fick mig att börja gråta). Leah satt i vagnen och gick på andra sidan. Däremot fick jag verkligen en tankeställare. Att cyklar kan göra sådan skada. Jag kan inte sluta tänka på händelsen och de inblandade! Pojken, pappan och den äldre mannen. Jag undrar verkligen hur det gått för pojken och hur illa det blev? Jag kommer troligtvis aldrig få veta! Det som var otroligt fint gjort av pappan var att han kramade om mannen innan han hoppade in med sonen i ambulansen. Pappan anklagade aldrig mannen utan sa med tårar i ögonen och barnen i famnen ”jag har sagt att han måste se sig för när han går”. Den äldre mannen skuldkänslor vill jag inte ens föreställa mig!