Det dåliga samvetet

Igår var jag som sagt väldigt nere men jag pratade med Erik om att jag mår dåligt över att vara sur och irriterad så som jag varit sista veckan. Tårarna sprutade och han kramade mig och sa att han inte tar illa upp och att jag inte behöver må dåligt över det. Då började jag gråta över det istället.. Det spelar ingen roll att han säger att det inte gör någonting mitt samvete jagar mig konstant att jag inte är mitt vanliga jag. De jag älskar mest är de jag har minst tålamod med. På riktigt så skulle jag vilja låsa in mig i en stuga så jag inte kan snäsa åt någon tills bebis är ute.

Jättemånga som skrivit att de känner igen sig och beter sig liknande och det är verkligen skönt att höra! Skönt att man inte är ensam om att ha blivit lite galen och tappar det ibland. Dessa hormoner kan få vem som helst att bli knäpp! Det verkar helt klart vanligare än vad man tror. När jag var gravid med Leah så spydde jag konstant och att vara arg var ingenting jag orkade. Det fanns inte energi till det helt enkelt!

Leah är riktigt bestämd just nu och hon säger ”nej” till det mesta. Fruktansvärt busig och gör hyss konstant. 

Bilderna nedan är tagna med ca en minuts mellanrum. Erik gav mig en kudde och då surnade hon till och gjorde sin gulliga ”surmin” och sa nej. Hon tyckte inte att jag skulle ha någon kudde. Tokfia!