Nathalie – Trebarnsmamma

Igår hade jag en magisk dag med min vän och kollega Emma Schödin. Vi träffades vid 13-tiden och åt en lunch tillsammans för att sedan gå vidare och ta en kaffe. Vi pratade, skrattade, hängde, jobbade och strosade runt i affärer tills det var dags för oss att gå på en meditationskväll med underbara Josefin Dahlberg.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Kvällen var över förväntan och Josefin Dahlberg levererade en helt magisk kväll. Vi alla fick hennes bok som hon även läste lite ur som heter ”idag är jag fri”. Hon är en fantastiskt duktig föreläsare som pratade på ett otroligt intressant och inspirerande sätt och gav oss nog alla en tankeställare på vad vi kan göra för att må bättre. Vi fick lära oss olika meditationer och jag är nu helt frälst. För två år sedan så förstod jag mig inte på människor som mediterade men nu ser jag det som ett sätt att ta hand om mig själv. Jag ”unnar” mig den tiden för sällan men det ska jag se till att bli som en rutin. Lika viktigt som sömn, mat och vatten! En återhämtning men också för att bli med närvarande och vara i nuet.

Vi fick också göra lite olika övningar där vi fick skriva i våra små fina block från monyayclub (som vi också fick). En av övningarna var att man skulle skriva ett brev från sitt snälla jag till den i sig som är elak och hård mot sig själv. Jag hann inte skriva mer än en mening innan tårarna i ögonen fylldes och jag såg inte någonting… för det var så mycket tårar. Tillslut forsade tårarna ner på anteckningsblocket men jag fortsatte att skriva några rader till.

Något jag alltid haft dåligt av är det där självförtroende och självkänslan. Det är verkligen något jag önskat att jag hade mer av och igår på eventet förstod jag att jag kommer behöva kämpa för att komma dit men att det inte är omöjligt. Jag är 28år och mitt elaka jag har fått varit alldeles för elak mig mig alldeles för länge! Där sitter jag på golvet bland så många människor som jag inte känner och det är helt omöjligt att hålla tillbaka de där tårarna och gråta tyst. Josefin gav mig en kram och jag fick fram att jag tyckte att det var pinsamt att gråta inför alla. Josefin sa att det var helt okej och påminde mig om att andas. Varför känner man så? Varför bryr man sig ens vad andra tycker om det? Varför är det så fel att gråta inför folk man inte känner? Varför är det så jobbigt?

Jag vet att många är hårda mot sig själva men detta är ingenting man pratar högt om. Den där rösten man har inuti sig själv som trycker ner än alldeles för ofta. Exempel på vad den där rösten säger till mig: du räcker inte till, du är inte en bra mamma, du jobbar för mycket, det där var inte bra, du är inte så närvarande som du vill vara, Du är inte vacker osv… Den där rösten som man försöker trycka bort i huvudet men som kommer då och då och funnits med så länge jag kan minnas. Det blev så verkligt när jag skrev det där brevet för hand och insåg hur elak jag är mot mig själv. När jag orden på papper så förstod jag nog hur illa det faktiskt är.

Jag har inte ens tänkt på hur man ens kan jobba med detta. Att bara skriva fick mig att tänka att jag inte ska vara så hård mot mig själv. Jag skulle ALDRIG säga och vara så elak mot någon annan. Då är det inte okej att jag gör så mot mig själv heller! En ögonöppnare helt klart.

Jag utmanar nu er att göra denna övning. Skriv inte på datorn utan skriv på papper med en penna för det ger en helt annan känsla. Jag skrev aldrig klart för att jag bröt ihop men jag ska definitivt skriva klart någon dag när jag är ensam och bara tillåta mig själv att bli ledsen och gråta ut.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så starkt och jag hade inte en aning om att denna kväll skulle få mig att inse detta. Tack Josefin Dahlberg! ❤️ Du gör skillnad och du är viktig!