Jag fick en kommentar som jag tänkte svara på i ett i ett inlägg:
Jag bävar inför inskolningen i höst, jag kan inte förstå hur det kan vara någonting bra att lämna sitt barn när det är ledset, nu menar jag inte det som en pekpinne eller anklagelse, utan jag förstår bara inte det nyttiga eller pedagogiska i det. <br />Min son är två år när han skolas in, men det kommer få vara på prov, om jag upplever att han hellre vill vara hemma så kommer vi strunta i förskola, jag ska ändå vara föräldraledig med lillasyskon. <br />Jag är dock övertygad om att han kommer trivas och allt kommer gå bra. Beslutet att prova förskola kommer utav att vi ska ha en bebis till och det kanske är roligare för honom att vara lite med andra barn och få chans att utvecklas mer än att vara hemma med mig som bara ammar bebis typ, men han kommer få styra, han är ju också liten. <br /><3
Självklart så vill vi inte lämna vårt barn ledset på förskolan och just det ser jag inte heller något pedagogiskt eller nyttigt med. Det känns jättehemskt att hon är ledsen men detta är något helt nytt för oss och henne. Samtidigt så litar jag på de utbildade pedagogerna både på vad de säger och hur vi ska göra. Vi lämnar inte Leah ensam någonstans utan tillsammans med människor som vi fått förtroende för. Vi har även kontakt under dagen så om Leah skulle må dåligt på något sätt så skulle vi hämta henne direkt. Om Leah skulle må dåligt och om vi märker att hon inte trivs så kommer vi att tänka annorlunda för att vi har möjlighet till det. Samtidigt hade vi båda jobbat så hade jag varit tvungen att lämna för att jobba för att få in pengar. Jag är jätteglad att jag haft henne hemma i 1 år och 8.5 månad.
Idag hade det gått mycket bättre vid lämning men hon var lite ledsen just när E lämnade. Dock tröstade en av pedagogerna Leah och det hade varit en bra dag.
Leah pratar mycket om förskolan, fröknarna och kompisarna. Hon trivs men det tar ett tag att komma in i nya rutiner.
L är väldigt aktiv. Hon älskar att få vara utomhus och leka, leka med andra barn, leka med lera. Nu när Liam är liten så känner jag att jag inte hinner på samma sätt och medan hon är på förskolan ett par timmar så kan jag förbereda middag och få ge Liam lite egentid som han annars inte får. L kommer att vara hemma fredagar och alla lov och hon kommer inte gå senare än 14.45 en endaste dag. När jag hämtar henne så hinner vi leka, mysa och hitta på saker. De lär sig även mycket som inte jag kan göra (om vi inte skulle träffa massor av andra barn varje dag).
Första dagen så ville inte Erik lämna Leah när hon var ledsen så han drog ut på att säga hejdå. Pedagogerna bad oss att prova att göra lämningen lite kortare och de hade rätt. Det blev inte lika dramatiskt.
Idag när jag hämtade så hörde jag en av pedagogerna säga ”men vi har ingen melon Leah” när de såg mig så sa de ” du får fråga mamma om ni kan äta det”. Leah var jätteglad och kastade sig i mina armar. Hon hade gjort lera och pratat om Nilla och Minou (våra hundar). När de var ute så hade hon plockat pinnar och sagt att det var Nillas. Vid lunchen hade hon velat ha oliver som de haft de andra dagarna på förskolan. Jag blir så glad att de förstår henne, kommer ihåg och återberättar för mig. Förskolan känns toppen och pedagogerna lika så. Det är ett otroligt jobb de gör, ett av de finaste jobben enligt mig!
Vad jag har förstått så är det helt normalt att de gråter vid lämning. Självklart mår vi pyton av det men det känns som att det går åt det bättre. Hur tänker ni kring detta?
Vill även tillägga att Leah gråter ibland när Erik eller jag går hemifrån. Det handlar inte om att hon är otrygga med någon av oss utan att hon saknar oss.
Min son skolades in på förskolan när han var lite mer än 1,5 år. Han och vi tyckte det var jobbigt i början men man hade inget val. Jag var ju tvungen o lämna honom för att kunna åka till jobbet liksom. Men som någon annan skrev så slutade han gråta när man gick ut genom dörren o sen var det lek o kul hela dagen. Det var inte så många i vår omgivning som hade barn då så vi tyckte det skulle vara nyttigt för honom på förskolan. Sen att jag förskolan lite som övning inför skolstart och så. Skolan måste de ju gå i och de flesta är nog lite nervösa och ledsna över att börja skolan eller ny klass eller liknande. Nu har det ju fungerat väldigt bra för honom på förskolan o han är glad både via lämning och självklart också vid hämtning (oftast haha). Det är väldigt utvecklande att gå på förskolan och de får lära sig lite hur man umgås och skaffar egna kompisar än att bara bli ihopparade med bekanta till föräldrarna. Tummen upp för förskolan 🙂
Vilket fint inlägg! Jag pluggar till förskollärare och har under tiden haft mycket praktik men även jobbat mycket och på olika ställen. Det är väldigt ovanligt att barnen är ledsna i mer än 15 min typ. Och SJÄLVKLART är de ledsna då de kommer sakna sin/sina föräldrar. MEN det går över! Oftast är gråtet ett sätt att försöka få föräldern att stanna lite till. Det viktiga är att vi som Pedagoger bekräftar barnets känslor istället för att försöka vifta bort dem. Istället för att typ ”såååja nu ska vi va glada tjooolahopp tjohej!” Så bör man bekräfta att ”jag ser att du blir ledsen, det är okej att känna så, berätta för mig om du vill att vi hittar på något annars är det okej att sitta i knä så länge du vill”. Många barnen behöver den lugna stunden och jag tycker det många gånger drivs på för fort om att barnet ska snabbt aktivera sig. Låt barnet sitta i knät och vara ledsen ett tag, försök prata med barnet om något hen verkar gilla och låt barnet oavsett ålder få aktivera sig i sin egen takt och med egen vilja.
Tack för din kommentar! Jag tror att du kommer att bli en fantastisk förskolelärare! ❤️ jag håller med dig!
Mitt äldsta barn lämnad trots att han grät, han avskydde att bli lämnad. Och han minns det än idag 15 år senare! Jag tycker det är hemskt att lämna barn som får ångest, gråter.. Som vill följa med sin trygghet hem.. Det största misstaget jag gjort. Han minns allt, så att säga att dom glömmer är skitsnack, en lögn för att lätta samvetet för föräldrarna. Fråga min 15-åring om hans minnen av att bli lämnad på dagis. Förstår inte varför man ens har barnen på dagis när man inte behöver. En förvaring. Man skaffar väl barn för att vara med dom? Inte för att anlita barnvakt. Läs på hemmaföräldrars hemsida, finns mycket vettigt att lära sig där. http://www.hemmaforaldrar.se
Dagens föräldrar är för slöa för att ta ansvar över sina egna barn.
Vill bara passa på att säga att jag studerade min syster när vi själva gick på dagis. Hon grät så länge hon såg vår mamma i fönstret. När mamma hade rundat hörnet torkade hon tårarna och gick och lekte istället. Tror inte att det alltid handlar om trygghet. Man behöver kanske inte dra så stora växlar på det. Ens barn kommer vara ledset ibland. Vi är inte skonade från att gå genom livet utan att vara ledsna. Därmed inte sagt att jag själv inte kommer tycka att det är jobbigt! Men att barnet gråter behöver ju inte betyda att man ska bromsa allt och backa tillbaka. Ibland behöver man nog ta ett steg framåt. Det är _min_ åsikt. Absolut ingen sanning. Kram
Hej Martina, Precis, så är det för oss just nu. Hon gråter en skvätt när Erik går och sedan är hon glad och börjar leka. Så skönt att det är så! Hon kan även gråta när en av oss går hemifrån och det är inget konstigt. Kram
Jag är inte emot förskolan i sig. Vi är ju i lite samma läge och vi väljer ju också att prova förskola av i princip samma anledning, jag tror att vår son kommer tycka det är roligt att vara där annars hade vi inte skolat in i höst.
Det jag är skeptisk emot är att lämna gråtandes. Det jag tänker är (och jag utgår bara från mig själv och vår situation) att våran son är en väldigt social och trygg liten kille, och har sedan han var liten fått umgås mycket med andra vuxna, mormor farmor farfar mostrar fastrar osv, och han gråter aldrig när vi lämnar honom med dessa personer, vilket för mig säger att han känner sig trygg med dem.
Om han skulle gråta vid varje lämning på inskolningen så skulle det säga mig att han INTE känner sig trygg och då skulle det inte spela någon roll att en utbildad person skulle säga till mig att det är normalt och jag bara ska gå. Jag känner ju mitt barn bäst hur mycket man än studerat.
Så då hade jag velat bromsa inskolningen, backa tillbaka och låta det ta tid tills han känner sig trygg och inte blir ledsen vid lämning.
Jag skulle kunna fortsätta i evighet om detta då jag tycker det är ett väldigt intressant ämne, känsligt för många dock.
Jag dömmer ingen för hur dom väljer att göra. Jag hoppas det blir bättre för er snart! ?
Jag tycker din fråga var bra därför tog jag upp den i bloggen?. De personer som Leah träffat sedan hon var liten är hon också trygg med och hon har sovit hos mormor, farmor och sin morfar. När de är med så vill hon hellre vara med dem än oss. Där är hon alltid ensam och får full uppmärksamhet. Nu fick hon lära känna nya människor/pedagoger (En av dem pratar hon om hela tiden och känner sig trygg med henne). Min man har även varit ledig i 9 veckor nu och vi har umgåtts konstant så vi är inne i ett mönster. Det är en stor skillnad att nu vara på ett nytt ställe med massor av barn och det är nya rutiner. Idag grät hon precis när min man gick och fick höra av en vän som mötte Erik i dörren att när hon skulle lämna sitt barn så satt Leah med en av pedagogerna och var glad när hon kom in. Jag uppfattar henne som trygg då. Det är fortfarande hennes första vecka. Jag tror att det skulle vara värre om vi vande Leah att vara med längre för då skulle hon säkert vänja sig med att vi skulle vara där… Tanken är att komma in i de rutinerna som ska vara. Som sagt så litar jag på de som de säger och det går åt rätt håll. tack, lycka till med er inskolning och hoppas de fungerar för er ?
Vill även tillägga att Leah gråter om Erik eller jag går hemifrån och det handlar om att hon saknar den andra. Hon kan även gråta ibland om hennes farmor eller mormor går från oss. Det handlar inte om att hon är otrygg med oss då.
Jag är ingen expert, det är bara så mina tankar går, och jag tycker det ät jätteintressant att höra hur andra resonerar och jag tycker inte att någon annan har/gör fel.
Det har varit en stor ångest en längre tid det här med förskola, skola in eller inte, så otroligt svårt! Jag är den ända i min umgängeskrets som fortfarande har mitt barn hemma och jag tycker det är så konstigt.
Någon på insta kommenterade att barnen inte har utbyte av förskola före 3 års ålder, och det tror jag på till viss del, men tänker ändå att har vi möjlighet att prova om han skulle gilla det utan att det behöver vara ett tvång att han måste fortsätta så kan det ju vara värt det,.
Jag är väldigt splittrad för jag är både för och emot kan man säga ??
Leah trivs jättebra på förskolan men första veckan var tuff. Nu gråter hon lite precis när Erik går men hon slutar direkt när han gått utanför dörren. Så är det även när någon av mig eller mannen går om vi tex är hemma. Om Leah skulle vantrivas så kommer jag inte att tvinga henne men man får ge det lite tid 🙂
Vi ska skola in nästa vecka och är i samma sits som ni, lillebror är 2 v gammal. Klart ni gör helt rätt, det är självklart en stor omställning att vara på förskola istället för med mamma och pappa och det är klart att det kommer gråtas ibland. Samtidigt så kommer jag tycka att det är jättejobbigt när det väl drabbar oss!