Rubriken talar om hur JAG känner och alla är vi olika! Jag älskar mina barn men jag vill inte sticka under stolen med att det är väldigt tufft att rodda med våra små vissa dagar. Jag vill vara den bästa mamman jag bara kan men när man är trött och båda barnen skriker osv så känner jag mig helt slut och vill bara lägga mig på golvet och gråta. Det är tuffare än jag trott med två barn så tätt, så som jag känner nu. Jag tror absolut att det kommer bli lättare med tiden och när vi fått rutiner på båda. Det är kanske detta folk kallar tvåbarnschocken?! När både jag och Erik är hemma så flyter allt på men när jag är själv så blir jag helt slutkörd. Jag vet att många har många flera barn, vissa är ensamstående och jag är verkligen imponerad av er men samtidigt så känner jag att jag inte orkar ibland? Det är svårt att göra sig helt förstådd i denna text men jag förstår inte hur vissa klarar det så bra? Eller har alla/de flesta detta kaos men varken visar det utåt eller pratar om det? Annars undrar jag varför känner såhär? Jag bryter ihop för det bara blir för mycket när båda skriker samtidigt och behöver min uppmärksamhet samtidigt! JAG RÄCKER INTE TILL!
Bloggen ekar tom då det är väldigt mycket just nu. Jag försöker ratta barnen medan Erik jobbar, jag roddar med mitt företag, bloggen, instagram, familj, vänner. Min hälsa är inte helt hundra och ska på en återkoll i december för ett av mina prover visade lite tok.
Alla dessa hjärnspöken som jag nu delat med mig lite av… och jag tänker ofta ” är det bara jag som känner såhär?” ”Är det bara jag som blir stressad när båda barnen skriker?”. Är jag gjord för att mamma? Jag är mindre stresstålig än jag trott! Jag försöker tänka positivt och framåt men man lever så i nuet med barn.
Jag vet att jag inte behöver lägga till detta men skriver det ändå! Jag älskar mina barn! Det är bara det att det är en jobbig tid just nu och Leah är inne i en period där hon lätt kan bli arg snabbt. Hon skriker rakt ut och vill ha hjälp på en gång. Liam vill inte ligga själv längre stunder. Jag bär honom i bärsjalen, ammar och försöker hjälpa Leah som har noll tålamod.
Känner ni som jag så dela jättegärna med er!
Foto: Fotograf FotograFia – Frida Furberg
Hur har ni det idag och när vände det? Har en 3 veckors och en 15-månaders och känner redan nu att det ibland Jan vara lite övermäktigt. När kom ni in i rutinerna och facken bra vardag? ?
Åh jag förstår och skickar massor av pepp! Jag tyckte att det vände lite när min yngsta var 7 månader men sen kom det i perioder. Båda våra barn haft mycket energi, temperament och envisa så in i bängen så det är ju så olika ? det blir lättare och lättare hela tiden
Jag har det exakt så, 2årig trotsunge som skriker värre än bebisen alla dar i veckan.Jag ammar nätter och lider av sömnbrist, stora tar aldrig tupplur så det går vilt till mellan 7-19 om dagarna. Jag gråter över minsta lilla och känner mig otillräcklig. Får panik när båda skriker. Att brista ut i fuldans med lilla i famnen brukar funka, stora vill ju ha kul och få uppmärksamhet. Längtar efter en natts sömn och en timme för mig själv. Minns inte när jag duschade senast.
Även fast du vet det så vänder det. När man är inne i den där jobbiga bubblan så lever man i nuet och det känns som det aldrig tar slut men det gör det. Våga fråga om hjälp. Ta en dusch själv! Bara att komma undan en halvtimme är guld värt <3 Kram och pepp. Den fasen är tuff och det var många månader jag tyckte var tuffa men nu är det 10000 gånger lättare
Jag har 2 år och 10 mån mellan mina barn och minsta är nu 19 mån. Det har varit skittufft! Året när stora var 3-4 år hade vi så många kriser och jag fattar inte hur jag tog mig igenom det men nu när vi har kommit ut hela på andra sidan får jag lite mer perspektiv på det hela. Så många gånger jag varit tacksam för att han ändå var nästan 3 och inte ytterligare ett år yngre för det mesta blir ändå enklare med tiden och jag har verkligen inte förstått hur man medvetet kan planera att ha så tätt mellan barnen som under 2 år.. Nu har vi visserligen ett högkänsligt barn som äldstabarn och jag vet att inte alla får det så jobbigt som vi och jag har haft tuffa graviditeter så jag visste att jag ville ha ca 3 år emellan innan, Jag vet att många tänker att man vill ha tätt för att syskonen ska bli bättre kompisar men jag vet många familjer där resultatet blir tvärtom, att syskonen som är nära i ålder får så mycket konkurrens mellan sig att det bara är bråk långt upp i åldrarna.
För oss vände det när älsta blev fyra i våras. Det är ett helt annat mycket lugnare barn nu. Barnen leker bra tillsammans (sedan i somras ungefär) och stora är tillräckligt gammal för att kunna gå undan och kan också hålla bra koll på lilla. Om det blir ett tredje barn vill jag ha minst 4 år emellan de yngsta syskonen. Det hade varit mycket bättre för stora om han hade blivit åtminstone ett halvår äldre innan syskonet kom men allra helst fyra år. Då hade han fått klara av de värsta småbarnsåren innan en (mycket krävande som bara ville vara med mamma och bli bryen jämt) lillasyster kom istället för att som nu bli storebror under den allra tuffaste fasen. Så nästa gång kör vi på minst 4 år som plan. Då hinner vi alla återhämta oss och förhoppningsvis bli sugna på en till liten bebis.
Som jag skrev i kommentaren till ditt förra inlägg så har jag också två barn under 2 år, eller äldsta fyllde 2 förra veckan, och yngsta är två månader. Lilltjejen har skrikit varje vaken stund i en månad ungefär, och jag är verkligen på bristningsgränsen. Hon ska utredas för komjölksproteinallergi och jag har precis blivit sjukskriven så att min man kan vara pappaledig och avlasta mig.
Nej du är inte ensam, det är mycket som ska stämma med två små, och de behöver en ju mycket mer än lite äldre barn, de behöver ju konstant tillsyn, hjälp med mat, kläder, blöjor bad, in och ut i bil, alltså allt!
Även om man skulle haft små lättsamma ljus till barn kommer man ju inte ifrån det faktum att allt ska göras för dem, samtidigt som man behöver få existera lite själv också.
Småbarnstiden är tuff, skittuff! Och den här första bebistiden är fruktansvärd tycker jag, har aldrig känt mig så värdelös som när mina barn varit/är pyttebebisar, tyvärr.
Älskar dom såklart mer än livet själv men ser verkligen fram emot att lillan ska bli lite större och gladare ?
Åh va jag känner igen mig och jag har ”bara” ett barn, på 1,5 år. Jag har jätte svårt att få ihop allt och har även fått sån pms efter graviditeten så vissa veckor mår jag fruktansvärt psykiskt och vill bara gräva ner mig.
Skönt stt veta att man inte ör ensam, känner jag inte alls är en sån bra mamma som jag trodde att jag skulle vara!
Hej! Hamnade på din blogg av en slump och har faktiskt aldrig skrivit kommentar på någons blogg tidigare, men blev så glad över att jag hamnade här så jag blev tvungen att kommentera::)Det kändes så skönt att läsa ditt inlägg, jag känner PRECIS samma sak! Jag har två barn som är födda 150212 och 160705. Jag känner dagligen att jag inte räcker till och undrar också hur vissa kan klara det så bra. Känner mig många gånger otillräcklig även fast jag gör mitt bästa:/
Kämpa på du är den bästa mamman för dina barn och ska vara stolt över dig själv:) 1
Åh va ja känner igen mig, fast jag har en 3,5 åring som är i värsta trotsåldern & en på 11 månader som blir frustrerad och gnäller hela dagarna nuförtiden…. Plus ett kaos här hemma i ett hus vi köpte för ett halvår sen… Ja är ensam vissa perioder då min sambo jobbar borta och jag trodde aldrig att jag skulle få så dåligt tålamod eller humör som ja har nuförtiden…. Blir superstressad varenda dag, halsbränna och kass mage… Huvudvärk och konstant trött som ja vet inte vad… Sömnen funkar ju sådär för lillan och grabben vaknar varje natt och kommer in till oss… Tror faktiskt inte att jag sovit en hel natt sen han föddes för 3,5 år…. Å ja antar att det är det som ger sig till känna nu med två små barn…. Senast för en liten stund sen fick ja ett utbrott då jag bara gick in i ett annat rum å skrek rätt ut för ja blir så himla frustrerad när jag inte vet hur man ska göra för att få mina barn nöjda… Och detta gnällande gör mig knäpp imellanåt…. Såå… Ja förstår dig… Men precis som du skriver så älskar jag mina barn mest av allt, jag skulle aldrig byta en dag & ja är så oändligt tacksam för att ha dom i mitt liv! Men lite mer sömn & lugn skulle ja däremot inte säga nej till 😉
Hej
Känner igen mig i allt du skriver.Du behöver verkligen inte känna dig ensam.Jag har 3 barn i åldrarna 7,4 och 2.De 2 minsta kan verkligen göra mig galen!Trotsen lyser upp ett helt rum och hur man än gör så räcker man inte till.Att natta dom innan kl.20 är en omöjlig uppgift.Jag har aldrig någon kväll utan lägger mig kl.21.Suck!Nej livet är ett j-a pussel/Kramar
Jag tycker att livet som mamma till ett barn på 2 år är jobbigt! Hon testar verkligen mitt tålamod på alla sätt just nu och som du skriver så skriker hon rakt ut om hon får ett nej eller ett vänta lite. Samiska man jobba, ta hand om hemmet med allt vad det innebär med tvätt, städ och matlagning. Man ska handla mat, hinna gå ut med hunden och helst ha en stund för sig själv för att hinna andas och återhämta sig. Det sistnämnda brukar vara en snabb dusch typ. Sedan ska man ju ha tid för varandra i ens parrelation också, man behöver få vara man och fru också och inte bara mamma och pappa. Allt det här kämpar vi med att få ihop just nu och det är otroligt kämpigt ibland och jag vill bara sätta mig i ett hörn och gråta. Ibland gör jag det, eller tar en kortare promenad med hunden för att komma bort lite. Efter det är det lättare att ta tag i livet igen. Men fy bubblan så kämpigt det är emellanåt! All kred till dig som klarar av två barn ?
Åh nej! Du är verkligen inte ensam. Jag har en 6.5 åring, nyss fyllda 2-åring och en snart 3 månader gammal bebis. Jag känner exakt som dig! Min man jobbar skift så det varierar mellan dag och kväll, ibland är det nattskift.
Det är tufft! Både min 2-åring, som just nu ska göra allt själv, och min 6.5 åring är i trotsåldern. Bebis vill amma mycket och absolut inte ligga själv. Jag sjalar honom så mycket det går. Han gillar inte vagnen. Det gör inte 2-åringen heller?
Vårt hus ser periodvis ut som ett kaos, 2-åringen har en period nu att allt ska kastas ut på golvet och eftersom hon inte går på fsk utan är hemma med mig och bebis så blir det himla massa stök. Den äldsta ska till skolan varje dag och det är ett projekt att ta sig till och från skolan var dag med barnen. Men jag har försökt att gilla läget nu för stressen över att tvätten inte hinns med, disken står till kvällen och sen alla saker överallt…ja det får va så nu. Tids nog kommer det att bli lättare att ratta allt. Humöret svänger och ibland får jag be om ursäkt ifall jag höjt rösten och varit hård i tonen. På detta borde vi pott-träna dottern då hon ju egentligen är redo…men just nu får jag inte ihop det. Tids nog.
Det är ett heltidsjobb och jag är impad av att du lyckas ha fler bollar i luften samtidigt!?
Ville bara hejja på dig, du gör ett grymt jobb med både familj och andra jobb! Vi får trösta oss med att det kommer att bli bättre och lättare??
Hehe min första kommentar blev rörig så jag skrev om den ?
Pepp till dig! Tänker lite på det här med additionssjukan som lätt drabbar en när man känner sig otillräcklig. Läs det här inlägget: http://underbaraclaras.se/2015/11/19/additionssjukan-och-att-valja-sina-offer/
Det är såklart jobbigt att ha två barn under två barn (mina barn är nästan exakt i samma ålder som dina två). Men det är inte alla tvåbarnsmammor som har ett eget företag, driver en blogg och ett instagtamkonto med många följare. Alla har lika många timmar på dygnet, men vi lägger tid på olika saker.
Ang att du inte skulle vara gjord för att vara mamma: stämmer såklart inte. Om Leah har en jobbig fas så är det givetvis väldigt påfrestande just nu, men snart kommer hon vara sig själv igen! Du kommer ju vara mamma under många år och ibland kommer det kännas skit att vara mamma och behövd hela tiden, men lika ofta kommer det förhoppningsvis kännas väldigt häftigt och härligt också. Och nåt jag påminner mig själv om titt som tätt: Småbarnslivet är en väldigt begränsad tid i livet (även om den ibland känns oändlig när man är inne i den ?). Snart kommer vi titta nostalgiskt på en förälder framför en i kassan på Ica som köper storpack blöjor 🙂
Kanske inte kommer någon vart här, men menar bara att… vi alla gör vårt bästa. Även du. Ibland räcker du inte till och det är helt okej! För du är ju där med dom du älskar mest och det är det viktigaste. Kram!
Pepp till dig! Tänker lite på det här med additionssjukan som lätt drabbar en när man känner sig otillräcklig. Läs det här inlägget: http://underbaraclaras.se/2015/11/19/additionssjukan-och-att-valja-sina-offer/
Det är såklart jobbigt att ha två barn under två barn (mina barn är nästan exakt i samma ålder som dina två). Men det är inte alla tvåbarnsmammor som har ett eget företag, driver en blogg och ett instagtamkonto med många följare. Alla har lika många timmar på dygnet, men vi lägger tid på olika saker, Ang att du inte skulle vara gjord för att vara mamma: stämmer mest troligt inte. Om Leah har en jobbig fas så är det givetvis väldigt påfrestande just nu, men snart kommer hon ur den fasen! Sen är man ju mamma under väldigt många år och småbarnslivet är en väldigt begränsad tid i livet (även om den ibland känns oändlig när man är inne i den ?). Kanske inte kommer någon vart här, men menar bara att… vi alla gör vårt bästa. Även du. Och ibland räcker man inte till, men det är helt okej. För du är ju där med dom du älskar mest, det är det viktigaste. Kram!
Å Nathalie! Du är en sådan som jag tänker sådär om, som jag är imponerad av och du verkar klara allt och SÅ MYCKET med så många bollar i luften. Två barn och ni hittar ändå på så mycket saker och du donar med blogg och fotografering ! Du borde istället ge dig själv en klapp på axeln! <3 jag kan tycka mig känna sådär med bara ett barn, rodda med hämtning, lämning och matlagning osv. Å då har jag ändå lyxen att ha 200 m till Föris och 200 m till jobbet!! Själv upplever jag ändå att det blir lättare å lättade ju äldre Edvin blir. Så hoppas det fortsätter så. Å för er med! ❤️
Jag känner igen mig, utan tvekan. Det är knappa 20 månader mellan våra barn och ibland vill jag låsa in mig i badrummet och skrika. Så jag har full förståelse för hur du har det! Det är inte helt enkelt att rodda med två barn, hemmet m.m. och dessutom har du ditt företag och är så aktiv på både insta och blogg, I’m impressed! Sänk förväntningar på det mesta för att inte bryta ihop totalt. Och om du bryter ihop så är det ok, jag har haft flera tillfällen när jag bara vill lämna allt. Gråta, skilja mig, ta bilen iväg. Det pratas inte om det, men jag tror att det är normalt att känna så. Och ingen tvivlar på att man älskar sina barn, det är bara rätt tufft ibland och man måste få säga det. Om det är någon tröst så kommer det bli lättare. Mina barn är nu 8 månader och 2 år 4 månader och de leker med varandra, den äldre springer och den yngre kryper efter. De skrattar tillsammans och har verkligen glädje av varandra! Så håll ut, ta hjälp av nära och kära när du kan, det kommer bli lättare!
All kärlek / Ebba
Skönt att du berättar så ärligt. Idag hade jag också en dålig dag. Så kan det ju gå när man är superförkyld, trött o mannen är bortrest. Plus ett barn som vägrade att somna. Ja då ville man lägga sig ner på golvet o gråta. Har visserligen bara ett barn så jag kan inte ens föreställa mig hur det är med två så tätt. Och riktigt imponerad av alla enssmstående föräldrar. Det är ju tufft att vara förälder ibland och man är ju inte mer än en människa.
Oj oj vad jag känner igen mig i din text. Har också 2 tätt. Dottern är 2 år och sonen 5 månader. Dottern har ej fått dagisplats än och är inne i en riktig trots period. Sambon jobbar bara kvällar sä visst dagarna går fint men på kvällarna ör ja helt slut. Och ja det är tufft. Men jag hoppas innerligt att det kommer bli bättre (lättare?) Ju äldre dom blir. Stor styrkekram till dig. Och vi får klappa oss själva på axeln,sänka garden och tänka att vi ör dom bästa föräldrarna bara vi kan. Man försöker såå gott man kan! Mvh Nathalie